Var kommer de ifrån?

Det kan ju tyckas som en märklig fråga. Från ett frö förstås. Nu menar jag inte riktigt så. Den nästan svarta vallmon som kommer tillbaka år från år härstammar från Alice på Öland. För flera år sedan fick jag några frön. Nu kommer de tillbaka år från år och sår sig själva. Ibland blir det fler, ibland färre. När jag tittar på dem tänker jag förstås på Alice. 

Uetersen blommade så fantastiskt vackert ett år när vi var på Öland. Tror att den var ganska ny hos Alice då. Vi hittade denna rosenplanta i en plantskola i vår närhet och nu blommar den så rikligt också här. Lätt att tankarna går till Öland här också.

Mitt blom och trädgårdsintresse har jag fått av min far. 

Både scabiosan och vitpyttorna finns kvar sedan hans tid. ( Scabiosan har hamnat mitt i ett stånd med höstanemon. Det kan bli lite trångt ibland. Scabiosan har helt andra blad.)

Binkan i olika nyanser står också kvar sedan min far huserade här. Han dog 2000 så det är några år sedan.

Tre rosenbuskar fanns på den tiden, den rosa Queen Elisabeth, den gula Lucia och så vita Schneewittchen. Vi har nu ganska många olika sorters rosor men de tre har vi också om än i nya plantor. Den vita är en favorit och den har vi flera buskar av. Finast är de nog på infarten.

Grekisk vädd, en tacksam perenn, har vi fått av Sara.

Enkla blommor tycker jag oftast bäst om. En enkel vi nerium hittade vi i Italien för flera år sedan. Ett litet skott med fukt kring stjälksnittet och förvarat i en toarulle klarade hela bussresan hem. Detta är nu en liten planta av den gamla som snart vuxit sig för stor.

Det var lite blomsterminnen - och nu har brödet bränts i ugnen. Det där med att göra två saker även om man är kvinna.....