Mat och lekkamrater

I tisdags var jag på kaffekalas. Det är inte ofta numera som det bjuds på detta vis - vackert dukat med finkaffekoppar ( inte muggar nej ) och många sorters kakor. Och visst är det gott med kaffe och kakor när man är lite hungrid och sugen. Spridda viskningar om att hålla igen dagen efter hördes allt. Att jag fick komma med är inte helt självklart. Denna träff var främst ägnad lekkamraterna på Seminariegatan och jag tror vi får tänka oss tillbaka till mitten av 1950-talet. Mina halmstadkusiner ( på mödernet ) är lite äldre än jag men naturligtvis fick jag alltid vara med tillsammans med deras lekkamrater. Några av dessa, numera pensionerade, damer hade jag alltså inte sett på ca 55 år. Tänk att man ändå kunde känna igen varandra. När man pratat sig igenom barn, barnbarn och sjukdomar så var man tillbaka på innergården på Seminariegatan. Pillas, Gittans och alla de andras föräldrar kände jag förstås också genom kalas hos moster Eva. Mest satt jag tyst och lyssnade men det var såå roligt att vara med och vilken härlig skratteftermiddag det blev.

Roligt var också att kusinerna Anita och Ingalill stannade en stund hos oss, resp sov över. Vi träffas inte heller så ofta så det fanns en del att gå igenom. Lite sorgligt men också många glada skratt.

Hack i häl på Anita kom så våra varbergsvänner. De hade eget hus med sig- så enkelt. Vi hade sedan länge bestämt att cykla till Heagård på grillkväll. Tack Inga-Lena och Johan för lånet av era cyklar. Så härligt att komma till Heagård igen! Magnus välkomnar med ett stort leende och Josefin tycker att hon måste ge oss en kram.Många lovord fälldes över den utsökta maten och vi har aldrid varit missnöjda. Familjen Karlsson träffade vi på där och trubaduren var densamme som Sara och jag minns sen två år tillbaka. Han spelade och sjöng bl a Cat Stevenslåtar. Härligt! Och vi cyklade hem medan solen höll på att gå ner.

En liten utflykt söderut fick det bli dagen efter. Vi började med att på slingrande, smala vägar ta oss upp till Nivå 125. ( Tur att inte husbilen var med men Hans påstod att det hade gått bra )  Det är ju alltid roligt att titta på vackra saker och även på säsongens utställning. Alice, jag kan tänka mig att det var där du var med din väninna. Och tänka sig, rätt som jag stod där och tittade så hade jag Carl-Philip helt nära.

I Killeröd som också är en plats högt belägen  men med utsikt över Kullalandet, har vi varit ganska många gånger men aldrig varit så hungriga att vi ätit deras räkmacka. Minst lika god som den ser ut, var den. På vägen hem,  som gick i snigelfart genom Båstad, blev vi allt lite luriga och ögonlocken fälldes då och då -åtminsone på oss i baksätet.